Kulturmiljö är det samlade uttrycket för spår som människor genom tiderna lämnat efter sig. Förutom synliga avtryck finns även osynliga, exempelvis ortnamn eller en plats där något hänt och som därför gör den speciell.
För Norrbottens museum är kulturmiljön i Norrbotten ett viktigt fokusområde. Vi förmedlar, utför uppdrag och ger råd i frågor som rör kulturmiljöer.
Genom arkeologisk verksamhet får vi ständigt ny kunskap om länets förhistoria. Resultatet av arkeologiska undersökningar de senaste tjugo åren gör att Norrbottens historia måste skrivas om.
I över 10 000 år har det bott människor i norra Sverige. För mer än 2 000 år sedan framställde man till och med järn och stål med avancerad teknik. De forn- och kulturlämningar som människorna lämnat efter sig är viktiga för vårt gemensamma kulturarv.
Arkeologiska uppdrag utförs innan ett område ska bebyggas, eller användas på annat/nytt sätt. Det arkeologiska arbetet kan delas upp i olika steg. Dessa steg är reglerade i bland annat Miljöbalken och Kulturmiljölagen (KML). Norrbottens museum utför alla dessa uppdrag.
Miljökonsekvensbeskrivning (MKB) utförs i ett tidigt skede för att ge en samlad bild av det planerade arbetets miljöpåverkan. MKB görs på direkt förfrågan av exploatör eller konsult.
Vi utför kulturhistoriska analyser som kan införlivas i en MKB. Vi kan leverera övergripande analyser tillsammans med museets bebyggelseantikvarier, eller analyser med fokus enbart på arkeologi. De kan göras som rena skrivbordsprodukter, men även i kombination med fältarbete.
Arkeologisk utredning utförs för att ta reda på om fornlämningar berörs av det planerade arbetet. Utredningar utförs huvudsakligen utifrån KML på förfrågan av Länsstyrelsen, men kan även göras på direkt förfrågan av exploatör - utanför KML.
Arkeologiska undersökningar utförs alltid utifrån KML och efter förfrågan av Länsstyrelsen.
En arkeologisk förundersökning utförs bland annat för att bedöma en fornlämnings storlek och fyndinnehåll. Om en fornlämning behöver tas bort utförs en arkeologisk undersökning. Vid undersökningen dokumenteras lämningen, fynd tas in och analyser görs. Resultatet samlas i en rapport. Dokumentationen sparas för framtiden i museets arkiv och samlingar.
Osteologisk analys. Påträffas ben vid en arkeologisk undersökning kan museets osteolog analysera dessa för att ta reda på vilka djur som finns in materialet.
Makrofossilanalys.
Har du hittat en konstig grop, en samling stenar, något som verkar vara gammalt eller ett märkligt föremål? Då kan det vara en fornlämning eller ett fornfynd.
Enligt kulturmiljölagen är fornlämningar lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. För att något ska klassas som en fornlämning måste det ha tillkommit innan 1850.
Exempel på lämningar som kan klassas som fornlämningar:
Fornfynd är enligt kulturmiljölagen ett föremål från förhistoriska eller äldre tider som saknar ägare när de påträffas.
Efter varje arkeologiskt uppdrag samlas och tolkas resultatet i en rapport. Du hittar våra rapporter i "Arkivsök" på Riksantikvarieämbetets sida.
Hittar du inte rapporten du letar efter kan du kontakta oss så hjälper vi dig.
Om du tillhör en skola, förening, kommun eller liknande är du välkommen att anlita oss att hålla en föreläsning eller visning för er.
Föreläsningar som vi håller i våra egna lokaler är öppna för alla, och gratis att delta på.
Vi håller ofta visningar eller föreläsningar för allmänheten i samband med att gör arkeologiska utredningar och undersökningar.
Behöver du informationsskyltar eller texter till utställningar kan hjälpa till.
Nedan kan du läsa om några av de aktuella och pågående projekt som Norrbottens museum driver eller deltar i.
Glaciärarkeologi är ett relativt nytt forskningsfält inom arkeologin. Forskningen handlar om att inventera spår av historiska och förhistoriska aktiviteter som gömts och bevarats i glaciärer och permanenta snöfläckar. Den globala uppvärmningen gör att fynd smälter fram i snabb takt och blottläggs. Därför är det viktigt att inventera i dessa områden för att samla in fynd som ännu inte förmultnat och försvunnit.
Mellan 2021 och 2024 inventerar Norrbottens museum längs smältande glaciärer och snöfläckar i svenska Sápmi, främst inom Gällivare och Kiruna kommuner. Silvermuseet i Arjeplog inventerar i Arjeplogs kommun och Ájtte - Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokks kommun.
I Norrbotten har hittills gjorts fynd av skaftade pilar och spetsar daterade till vikinga- och medeltid samt skidfragment och ackjor från historisk tid. Dessutom har renhorn och renben hittats, som i vissa fall har daterats till stenåldern. Även en pil/spjutspets av horn, sannolikt från stenålder, har hittats. Målet är att försöka dokumentera den renjakt som skedde på glaciärer och snöfält.
Glaciärarkeologiska fynd har gjorts på olika platser i världen. Det kanske mest kända fyndet är Ismannen, eller Ötzi som han också kallas, som legat infrusen i en glaciär i Alperna i mer än 5000 år.
Fynd av mänskliga kvarlevor hör dock inte till vanligheterna. Det är mer vanligt att göra arkeologiska fynd kopplade till jakt och transporter som delar av ackjor, skidor och pilar. I Norge har man också hittat mer personlig utrustning som uttjänta skor och klädesplagg.
Forskningsprojektet GLAS som omfattar inventeringar längs hela den svenska fjällkedjan, har initierats av Stockholms universitet och finansieras av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond. Förutom Stockholms universitet och Norrbottens museum deltar Jämtlands länsmuseum Jamtli, Silvermuseet i Arjeplog, Ájtte - Svenskt Fjäll- och Samemuseum och Västerbottens museum.
Ödekyrkogården vid Silbojokk/Silbbajåhkå håller på att erodera ut i sjön Sädvajaure/Sädvvajávrre. Därför utför Norrbottens museum arkeologiska undersökningar på platsen. Syftet med undersökningarna är att tillvarata på så mycket information som möjligt innan den förstörs. Ur ett etiskt perspektiv är det heller inte bra att mänskliga kvarlevor spolas fram på stranden.
Undersökningarna har pågått i omgångar sedan 2003. Till och med 2022 har ett nittiotal gravar undersökts. Den undersökta ytan är cirka 500 kvadratmeter. Den ursprungliga begravningsplatsen bedöms ha varit cirka 400 kvadratmeter. Den yta som är kvar att undersöka ligger huvudsakligen innanför kyrkogrunden, och där vet vi att det finns gravar kvar.
Hittills har Norrbottens museum samlat in över 1100 fynd. De vanligaste fynden är spikar, fönsterglas, blyspröjs, beslag, knivar och eldstål. Fynden kommer dels från de två kyrkorna som stått på platsen, och dels från gravar.
Vid de första undersökningarna låg många fynd lösa på stranden efter att ha spolats fram av vattnet. Under senare år hittas de flesta fynden på sin ursprungliga plats, framför allt i gravar. De fynden består huvudsakligen av spikar och beslag från kistor, men även mer personliga saker - så som knivar och eldstål. I vissa gravar hittas även detaljer från kläder. Några ovanliga fynd har också hittats; en trolig körstav, fragment av sidentyg och två äggformade stenar.
Det viktigaste syftet med arbetet i Silbojokk är att undersöka de gravar som ligger ytligt. Dels för att de mänskliga kvarlevorna inte ska erodera ut på stranden, vilket känns högst oetiskt eftersom platsen kan besökas av allmänheten. Men dels även för att informationen i gravarna och de mänskliga kvarlevorna kan berätta personliga historier om hur livet var under 1600-1700-talet i övre Norrlands inland. De utgör ovärderliga komplement till de historiska källorna.
Hittills har olika analyser gett information om bland annat ålder, släktskap, hälsa, matvanor och hur människor flyttat i området.
På Norrbottens museums blogg finns ett flertal inlägg som handlar om Silbojokk och de arkeologiska undersökningarna.
Sedan hösten 2016 har teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet och arkeologer vid Norrbottens museum samarbetat i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Järn i Norr. Målet är att skapa en djupare förståelse för den tidiga järnhanteringen i det nordliga området och placera den i ett vidare europeiskt sammanhang.
Genom att väva samman järnhanteringen med människornas andra vardagliga aktiviteter och landskapets/klimatets utmaningar i norr, framträder en rikare och mer mångfacetterad bild av de forntida samhällena. Resultaten som kommit fram bryter därför inte bara ny mark inom järnforskningen i Europa utan kastar dessutom nytt ljus över de forntida jakt- och fångstsamhällena i norr.
I projektet undersöks hur utbyggnaden av vattenkraft i Norrland har påverkat forn- och kulturhistoriska lämningar, människor och samhällen.
När Norrlands sjöar och vattendrag skulle byggas ut för att utvinna vattenkraft kantades flera av dessa av rika forn- och kulturhistoriska lämningar. Men utbyggnader och regleringar har sedan dess förstört eller skadat många sådana kulturarv, tillsammans med de senaste decenniernas klimatförändringar. I det här projektet undersöks vidden av dessa konsekvenser.
En annan del av projektet är att undersöka hur utbyggnader har påverkat de människor som bor och verkar där. Vattenkraftens intåg kom att omdana människors relation till älvarna i grunden. Såväl näringar (renskötsel, fiske, boskapsskötsel med mera) som infrastrukturer och kulturarv (färdvägar, betydelsebärande platser med mera) som länge präglat människors umgänge med älvarna påverkades eller försvann.
Ägare av forskningsprojektet är Luleå tekniska universitet. Deltagande parter är Norrbottens museum, Västerbottens museum, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetet.
Rödockragraven i Liggá är en av de äldsta förhistoriska gravarna i Norrbotten. Vattenkraftsutbyggnaden har medfört att graven är på väg att erodera ut i Stora Lule älv.
Rödockragraven i Ligga upptäcktes i samband med Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering i området 1994. Norrbottens museum genomför sedan 2022 en arkeologisk räddningsundersökning för att tillvarata den vetenskapliga informationen från platsen innan det är för sent.
På Norrbottens museums blogg kan du läsa om flera uppdrag och om arbetet.
Via länkarna nedan kan du läsa Norrbottens museums policy för mänskliga kvarlevor. Bilagan beskriver inventarieinförda och ej inventarieförda material av mänskliga kvarlevor.
I Norrbotten finns allt från grånade ängslador och samiska byggnader till praktfulla norrbottensgårdar och stora kyrk- och lappstäder. För att de ska bevaras till framtida generationer arbetar Norrbottens museums bebyggelse- och byggnadsantikvarier på flera olika sätt. De bevakar exempelvis ofta bebyggelses kulturvärden vid stadsplanering, ger tips och råd när kyrkstugor, bostadshus och lägenheter renoveras och kan även göra inventeringar av värdefulla kulturmiljöer.
Byggnadsvård är i stort sett vad det låter som - att vårda en byggnad. Men hur gör man det bäst?
Grunden i byggnadsvård är fokus på karaktär och stil. Men också att material och metoder som byggnaden en gång uppfördes med används vid renovering. Ofta måste man kompromissa mellan dagens byggnadsregler och dåtidens val av material och utförande. Hittar du en bra kompromiss bevarar du också byggnadens själ.
Om du äger en fastighet har du också ett ansvar att vårda den utifrån Plan och Bygglagens 8 kap § 13 § 14 - förvanskningsförbudet och varsamhetskravet. Ibland kan det vara knepigt att veta hur man gör det på ett bra sätt. Kontakta gärna Norrbottens museums byggnadsantikvarier för hjälp på vägen.
Behöver du rådgivning i frågor om byggnader och byggnadsvård? Kanske du äger en byggnad och planerar att genomföra åtgärder? Hör gärna av dig till Norrbottens museums byggnadsantikvarier för tips och råd om hur du kan utföra dina projekt utan att äventyra byggnadens kulturhistoriska värde och hälsa.
Den första rådgivningen är kostnadsfri.
Vi utför uppdrag i form av antikvarisk medverkan när byggnadsvårdsbidrag har beviljats från länsstyrelsen i enlighet med Förordning (SFS 2010:1121) om förvaltning av värdefulla kulturmiljöer.
Vi genomför kulturhistoriska utredningar och analyser av den bebyggda miljön. Syftet med en kulturmiljöanalys är att identifiera och beskriva bebyggelsemiljöns kulturvärden och undersöka hur en planerad exploatering inverkar på kulturmiljön.
Kulturmiljöanalyser görs ofta i samband med exploateringsprojekt och detaljplanearbeten. Analysen kan även ingå som en del i en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) samt fungera som underlag inför kommande utvecklingsarbeten.
Kulturmiljöprogram är ett kunskapsunderlag som lyfter fram de byggnader och miljöer som bedöms vara kulturhistoriskt värdefulla i en kommun.
Ett kulturmiljöprogram kan fungera som ett konkret redskap i en enskild planeringssituation, men också som ett övergripande visionsdokument för kommunens viktigaste kulturhistoriska berättelser. Syftet är att fastighetsägare, samhällsplanerare och allmänhet ska känna till kommunens kulturmiljöer så att de kan förvaltas varsamt.
Kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan betraktas som historiska dokument. Byggnaderna bär på berättelser om hantverksmetod, arkitektur, samhällsutveckling, traditioner och om de människor som levt i och omkring dem. De flesta byggnader står förr eller senare inför en stor förändring och ibland till och med rivning. Med hjälp av byggnadsdokumentation kan man bevara värdefull kunskap om en byggnad.
En byggnadsdokumentation kan se ut på olika sätt. Den kan antingen täcka en byggnad i sin helhet, både exteriör och interiör, eller endast en del av byggnaden. Vanligtvis inkluderas även byggnadens historiska sammanhang i dokumentationen.
En bebyggelseinventering innebär att information om en bebyggelsemiljö sammanställs och analyseras utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv. Inventeringen bygger på studier i fält i kombination med litteratur och arkivmaterial. Det är vanligt att inventeringar används som underlag inför detalj- eller översiktsplanering, vid bedömning av enskilda byggnaders kulturhistoriska värden eller i samband med att ett kulturmiljöprogram tas fram eller ändras.
För att en byggnad ska bevaras är det viktigt att den vårdas och underhålls kontinuerligt. Genom skadeförebyggande åtgärder kan chansen för en byggnads fortlevnad stärkas. En vård- och underhållsplan (VoU-plan) bidrar med information om en byggnads skick, skador och åtgärdsbehov. Vård- och underhållsplanen ger även vägledning om vilka åtgärder som rekommenderas för att säkerställa ett långsiktigt bevarande.
När man tar fram en vård- och underhållsplan undersöker man först byggnaden noggrant för att få reda på dess status och identifiera eventuella skador. Efter det får fastighetsägaren instruktioner om vilka åtgärder som lämpar sig för byggnaden, exempelvis material- och färgval eller hantverksmetod. Vård- och underhållsplanen ska vara till hjälp för fastighetsägaren när byggnadens framtida underhåll och långsiktiga förvaltning planeras.
Vi svarar på remisser från kommuner och andra instanser i frågor som berör kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer.
På förfrågan genomför vi föreläsningar, stadsvandringar och workshops kopplade till kulturvård, kulturmiljöer och byggnadsvård.
I kunskapsbanken hittar du information som berör byggnadsvård, byggnader och kulturmiljöer. Om du vill fördjupa dig ytterligare i något område rekommenderar vi att du spanar in listan med litteraturtips under rubriken längre ner.
Vardaglig skötsel och underhåll av byggnader bör göras varsamt och långsiktigt, och utifrån byggnadens karaktär och kulturhistoriska värde. Vid underhåll och restaurering bör du använda samma typ av material, bearbetning och byggnadsteknik som när byggnaden uppfördes. Då bidrar du samtidigt till att bygghantverket lever vidare.
När du åtgärdar skador bör du som regel bevara, komplettera och återanvända så mycket av originalmaterialet som möjligt. Endast när det bedöms som nödvändigt bör materialet bytas ut. Om du måste ersätta virke är det bättre att använda nytt som har bearbetats med rätt hantverksteknik och metod, än att återanvända virke som har bearbetats på annat sätt än originalet. Takmaterial – som vindskivor och läkt – bör alltid vara av nytt, fullgott virke.
Om du använder traditionella material och metoder kommer framtida åtgärder att vara förhållandevis enkla att genomföra. Nya tillskott bör utföras så att de inte förvanskar helheten och dokumenteras eller märkas upp så att de går att urskilja från bevarade originaldelar.
Kulturhistoriskt värdefulla hus har inte samma energi-/sparpotential som en byggnad utan kulturhistoriska värden. Man måste ta hänsyn till kulturhistoriska och estetiska aspekter, där exempelvis fönsterbyten och tilläggsisoleringar inte är ett alternativ. Man kan vidta energieffektiviserande åtgärder, men bör då välja rätt utifrån husets förutsättningar så att inte byggnadens värden och karaktär skadas – men också av praktiska skäl. Till exempel är gamla hus ofta beroende av självdrag för att de ska må bra och bibehålla en hälsosam inomhusmiljö. Fel utförd isolering försämrar självdraget och kan leda till skador i byggnaden.
Har du nyss köpt hus är det viktigt att du inte skyndar med de energisparande åtgärderna, utan tänker efter före. Bo i huset en tid, lär känna det och lyssna på dina sinnen innan du fattar beslut. Varifrån drar det kallt? Är elräkningen för dyr? Fungerar värmekällan optimalt? Behöver valet av värmekälla ses över?
Se också se över dina krav. Behöver alla rum värmas upp lika mycket, eller kan du sänka värmen i hallen och utrymmen som du inte använder så ofta? Hur mycket kläder har du på dig? Är tofflor ett alternativ, eller en extra filt i sängen? Jämför du ditt hus med komforten i en lägenhet eller ett nybyggt hus?
Ta hjälp av en oberoende energirådgivare på kommunen. En bra energirådgivare ser till att husets kulturhistoriska värden inte skadas. Klargör att du vill värna om din byggnad och dess kvalitéer. Förtydliga i ett tidigt skede att de kulturhistoriska och estetiska aspekterna ska beaktas. Då är förutsättningarna för energieffektiviseringen klara redan från start. Det är också en fördel att anlita hantverkare och energirådgivare som är intresserade av att arbeta med äldre hus, eftersom annorlunda och kreativa lösningar kan behövas. Varje hus behöver sin egen helhetslösning.
Olika energisparande åtgärder påverkar varandra. Om vindsbjälklaget får bättre isolering och värmeförlusterna minskar, ändrar förutsättningen för värmeanläggningen. Om du kan effektivisera värmeanläggningen och minska energikostnaden är det mindre lönsamt att tilläggsisolera.
Källor: Broström, Tor, 2007. "Energisparande förutsättning för bevarande". I: Tidskriften Byggnadskultur nr 1/2007. Stockholm.
K-märkning är ett samlingsbegrepp som man ofta använder för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Ordet kommer från äldre stads- och byggnadsplaner där kulturhistoriskt viktiga byggnader pekades ut och skyddades med ett "K".
Idag skyddas sådana byggnader med andra bokstäver i detaljplaner, främst med "q". Ofta får de då inte rivas eller förvanskas - alltså förändras så att det kulturhistoriska värdet minskar. Man använder fortfarande ordet K-märkning i dagligt tal. Att en byggnad sägs vara K-märkt betyder inte att den automatiskt är skyddad enligt lag, men den kan anses vara värdefull i allmänhetens ögon och bör därför skyddas.
Byggnader och miljöer som har ett kulturvärde kan skyddas på olika sätt. Vill du veta vilka regler som gäller för just ditt hus, ta kontakt med stadsbyggnadskontoret i din kommun.
Enligt Kulturminneslagen har kyrkor (byggda före 1940) och byggnadsminnen särskilt skydd. Länsstyrelsen kan förklara en byggnad som byggnadsminne. Vem som helst kan föreslå att en byggnad ska skyddas.
Plan- och bygglagen ger kommuner möjlighet att skydda byggnader och miljöer, främst genom q-märkning och områdesbestämmelser. Miljöer kan också i olika kulturmiljöprogram pekas ut som särskilt värdefulla och därmed värda att bevara.
Hela områden som innehåller så ovanliga kulturvärden att de är viktiga för landet eller länet kan pekas ut som riksintressen eller kulturreservat enligt Miljöbalken. I Norrbotten finns idag två kulturreservat: Hanhinvittiko fäbod i Övertorneå kommun och byn Gallejaur i Arvidsjaurs kommun.
Du bör utgå från husets egna villkor om du ska renovera eller bygga om - oavsett om det handlar om en norrbottensgård från 1700-talet, en funkisvilla från 1940-talet eller ett miljonprogramsområde. Vissa renoveringar kan medföra drastiska förändringar av byggnadens exteriör och arkitektur.
Det brukar krävas en 100-års period för att en byggnad ska uppfattas som kulturhistoriskt värdefull. Ta en tidstypisk tegelvilla från 1960-talet som exempel. Byggnaden isoleras utvändigt och kläs in med träpanel. Tvåglasfönstren i två lufter ersätts med nytillverkade treglasfönster i en luft, fönstren hamnar som djupa ögon i fasaden. Med en sådan förändring har huset ofta tappat sin harmoni och arkitektens tanke när byggnaden ritades är som bortblåst. Detta scenario skulle inte få många att höja på ögonbrynen idag, men troligtvis kommer man om 50 år att tycka att det är förfärligt. Många kan tycka att 1800-talshus är värda att bevara, men ser inte värdet i att inte renovera sönder 1950-talsvillan. Inte förrän det är för sent.
De kyrkliga miljöerna i Norrbotten är många. Hit räknas Svenska kyrkans byggnader, som kyrkor och kapell. Men också kyrkogårdar, begravningsplatser och prästgårdar.
En miljö som är särskilt vanlig i Norrbotten och Västerbotten är kyrkstäderna. De växte fram vid kyrkoplatserna då avståndet till kyrkan var långt och behovet av övernattning stort. Läs mer om detta nedan, under rubriken "Kyrkstäder i Norrbotten".
Det är inte bara kyrkobyggnader som är värdefulla för vårt kulturarv. Hit räknas också kyrkogårdar och begravningsplatser. Alla kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser som är uppförda före 1940 är därför skyddade enligt Kulturminneslagen och får inte förändras utan tillstånd från länsstyrelsen. Det finns även ett antal kyrkobyggnader som skyddas enligt Kulturmiljölagen trots att de är byggda efter 1940, eftersom de anses ha väldigt höga kulturvärden.
Skyddet i Kulturminneslagen omfattar även kyrkliga inventarier. För alla kyrkor som är skyddade inom Luleå stift har vård- och underhållsplaner därför tagits fram för att underlätta arbetet med ett långsiktigt underhåll av kyrkorna och dess inventarier.
De flesta kyrkor i Norrbotten har utpekade karaktärsdrag och beskrivningar, som länsstyrelsen i Norrbottens län tillsammans med Norrbottens museum tagit fram. Karaktäriseringarna tillsammans med vård- och underhållsplanerna underlättar när länsstyrelsen ska handlägga tillståndsärenden vid kyrkorenoveringar. De underlättar också när den kyrkoantikvariska ersättningen ska fördelas, ett bidrag som församlingarna kan söka hos stiftet.
I den norra delen av Sverige hade man ofta långt till kyrkan. Så när kyrkogångsplikten infördes under 1600-talet byggdes mindre stugor runt den kyrka man tillhörde. Stugorna var till för tillfällig övernattning när man besökte gudstjänster, men de användes lika ofta när det var marknader och ting.
De flesta kyrkstugor vi ser idag är inte de som stod på platsen under 1600-talet, utan har ofta tillkommit under 1800-talet.
Det har funnits sjuttioen kyrk- och lappstäder i Sverige. Idag finns bara sexton kvar, varav åtta i Norrbotten:
Vad behöver du behöver tänka på inför uppförande av
taktillägg i Norrbottens kyrkstäder. Är det alls lämpligt i din kyrkstad och vilken är den bästa lösningen för att också ta hänsyn till kulturmiljön? I broschyren under PDF-länken nedan kan du läsa om riktlinjer och förhållningssätt för skorstensbeslag och taksäkerhet.
Vi lever idag i ett industrisamhälle. Det märks inte minst i Norrbotten som präglas av storskaliga industrier inom basnäringar som skog, malm och vattenkraft. Förutom de stora industrierna har även småskalig industriverksamhet varit av betydelse för länets utveckling. I Norrbotten finns industrilandskap som vittnar om länets historia.
När malmen upptäcktes i malmfälten startade en omfattande process som har fått stor betydelse för länet. Man har under lång tid haft kännedom om malmen och redan under 1600-talet försökte man få brytningen lönsam. Det var dock först i samband med att Malmbanan anlades som försöken lyckades och en effektiv utförsel av malmen från Gällivare och Kiruna möjliggjordes. Malmbanan är den järnväg som sträcker sig mellan malmhamnarna i Luleå och Narvik.
Med brytningen av malmen och driften av malmbanan följde ett ökat behov av elektricitet. Kraftstationen i Porjus kom att byggas och därmed säkrades elförsörjningen.
Den ökade exploateringen av norra Sverige, malmens höjda värde och malmbanans betydelse för landets infrastruktur kom att medföra ett större behov av en förändrad försvarspolitik i Sverige. Bodens fästning byggdes och för att värna länet och dess tillgångar inrättades även Bodens garnison.
De här olika satsningarna är beroende av varandra och kan ses som delar av en helhet. Sammantaget brukar de kallas Norrbottens teknologiska megasystem, ett begrepp som myntades under 1990-talet av professor Staffan Hansson vid Luleå tekniska universitet.
Skogen och skogslandskapet har i alla tider varit en viktig naturresurs för människans husbehov. Men genom åren har dess betydelse som husbehovsresurs och biinkomst förändrats. Från skogen har man under lång tid hämtat ved, byggnads- och slöjdmaterial, skeppsvirke, mat, djurfoder och läkemedel. Skogen har varit råvaruförråd, virkesbod, skafferi och apotek. När man framställde järn krävdes upphettning av träkol för att det skulle gå att smida metallen. En av Sveriges viktigaste exportvaror på 1600-talet var trätjära som man utvann ur torrfuror, vindfällda kådiga tallar och tjärrika stubbar. Trätjäran användes också som smörj- och impregneringsmedel.
På grund av de tekniska utvecklingar som skedde under 1800-talet förändrades nyttjandet av resurser radikalt, och villkoren för försörjning ändrades. Ångsågar och konsten att framställa pappersmassa genom sulfitmetod gjorde att timmer blev skogens gröna guld och vattnet blev dess transportmedel. Såg- och pappersindustrin krävde att avverkningen skulle effektiviseras. Skogsarbete började bedrivas även på vintern och flottningsarbete under sommaren, när man kunde nyttja fjäll- och vårfloden.
Ett säsongarbete som kunde kombineras med småskaligt jordbruk skapades. Skogen och vattnet lade grunden för vårt välstånd. Man bildade flottningsföreningar och skogsarbetarna organiserade sig fackligt. Från och med 1950-talet förlorade vattnet sin betydelse för flottningen till följd av motoriseringen och utbyggnaden av vägnätet. Dock fick vattnet allt större värde som kraftkälla.
I och med att skogsindustrin växte förändrades också bebyggelsens utseende. Man började använda träpanel på timrade hus och det blev allt vanligare att tillverka byggnader av lösvirke.
De tjärdalsplatser och kolningsgropar som arkeologerna finner vid sina inventeringar, påminner om skogens betydelse som en resurs för husbehovet och för biinkomsten.
Odling och jordbruk har under lång tid varit en viktig del av vårt samhälle. Många av de äldre byggnaderna som har koppling till odlingslandskapet finns fortfarande kvar, och skillnaderna mellan exempelvis kustlandet och Tornedalen kan vara ganska tydlig. Kring kusten är rundlogar vanligt förekommande, medan Tornedalens byggnader har östliga influenser. Särskilt aittan är vanlig, som är ett karaktäristiskt härbre med utsvängda väggar.
I Norrbottens kustland är ängsladan en av odlingslandskapets mest karaktäristiska byggnad med de sluttande väggarna. I ladan på åkern förvarade man det slagna höet, tills bonden hämtade hem skörden till gården. Detta skedde ofta vintertid när snön och hårt underlag underlättade slädens framfart.
Idag är ängsladorna hotade. Många har rivits eller flyttats bort från ängarna. Idag finns endast cirka 15 procent kvar av de lador som registrerades vid laduinventeringen som gjordes på 1950-talet.
Under 1700-talet blev den timrade långlogen populär. Den hade öppningar i båda gavlarna och kunde vara mellan 30-40 meter lång. Långlogarna byggdes för att tröska skörden som låg på golvet. Det gjorde man genom att köra hjulförsedda tröskvagnar och tröskvältar med cylindriska valsar, från den ena gaveln till den andra. Utanför logens gavlar vände man ekipaget och körde sedan tillbaka samma väg.
Rundlogen var långlogens efterträdare när det gällde tröskbyggnader, och byggdes ofta med sex eller åtta kanter. Formen kan ha hämtats från de ryska soldaterna som blev kvar efter 1809 års krig. I folkmun ska rundlogarna nämligen även ha kallats för “rysslador”.
Under 1800-talets andra hälft var rundlogen en vanlig syn i Norrbottens och Västerbottens kusttrakter. Logarna timrades med slätknut, en så kallad laxknut. Många hade också brutet sadeltak, så kallat mansardtak.
Inne i rundlogen fanns en mittstolpe som användes till en konisk vals, vilket underlättade tröskningen.
Den vasformade aittan är en slags förvaringsbod för säd. Ofta placerades de vid infarter till gårdarna. De utsvängda väggarna har inget med funktionen att göra, det var bara ett sätt för familjen att visa förbipasserande att gården var rik.
Vid Storforsen, en av Europas största oreglerade forsar, finns ett skogsbruks- och flottningsmuseum i ett område som är riksintresse för kulturmiljövården i Norrbotten. I den unika skogsbruksmiljön finns också anläggningar och lämningar efter flottningen.
Skogsbruksmuseet öppnades 1972, ett år efter området vid forsen blev naturreservat. Museet skildrar skogsbrukets utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet. Flottningsmuseet öppnades 1992 för att komplettera med älvens betydelse för transport och flottning av timmer.
Museet består av 17 autentiska byggnader. De är alla hitflyttade från olika platser i Norrbotten och har använts inom skogsbruk och flottning. När museet byggdes upp samlades även föremål, redskap och verktyg in som använts av skogsarbetare och flottare från slutet av 1800-talet fram till mekaniseringen på 1950-talet.
Byggnaderna på musieområdet har under många år lämnats åt sitt öde av den förra områdesförvaltaren. Det har satt sina spår och många är idag i akut behov av åtgärder.
Norrbottens museum tog därför över skötseln under 2020/2021 och något år senare påbörjades ett arbete med en vård- och underhållsplan av områdets alla byggnader. Med den som grund har nu restaureringsarbetet påbörjats. Stegvis kommer byggnaderna att repareras, lagas och återställas i samarbete med hantverkare och Älvsbyns folkhögskola.
Syftet med UNESCO:s världsarvskonvention är att skydda de kultur- och naturmiljöer som ur ett internationellt perspektiv bedöms som de mest värdefulla.
I Sverige är för närvarande femton natur- och kulturarv upptagna på UNESCO:s världsarvslista. Tre av världsarven ligger i Norrbotten: Gammelstads kyrkstad, Laponia och Struves meridianbåge.
Gammelstads kyrkstad blev 1996 ett världsarv, med dess kulturhistoriska bebyggelse i form av en senmedeltida stenkyrka, 404 kyrkstugor och sex stall.
Motiveringen till beslutet om att världsarvsförklara Gammelstads kyrkstad löd:
Gammelstads kyrkstad är ett enastående exempel på den traditionella kyrkstad som finns i norra Skandinavien. Den illustrerar på ett utomordentligt sätt anpassningen av traditionell stadsplanering till de speciella geografiska och klimatologiska förhållanden som råder i en svår naturmiljö.
Virtuell vandring i Gammelstads kyrkstad
Området blev världsarv 1996, till följd av både dess naturvärden och kulturvärden.
Motiveringen till beslutet om att världsarvsförklara Laponia löd:
Området är ett framstående exempel på hur jorden har utvecklats framför allt geologiskt, och hur ekologiska och biologiska förändringar sker idag. Här finns enastående naturfenomen med exceptionell naturskönhet liksom betydelsefulla naturliga lokaler för att skydda den biologiska mångfalden. Området, som allt sedan förhistorisk tid varit befolkat av samerna, är ett av de bäst bevarade exemplen på nomadområdet i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som går tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling.
Struves meridianbåge världsarvsförklarades 2005.
Meridianbågen består av 265 mätpunkter mellan Hammerfest i Norge och Izmail vid Svarta havet. Syftet med mätpunkterna var att bevisa att breddgraderna blir kortare på längre avstånd från ekvatorn. Det innebär att jorden inte är helt klotrund, utan snarare oval. Jordens rotation påverkar polerna så att de plattas till när jordens massa dras mot ekvatorn.
Världsarvet är ett tekniskt-vetenskapligt kulturarv och omfattar 34 av mätpunkterna. De är utmärkta genom borrade hål, stenkummel, järnkors eller obelisker. I Sverige finns fyra av mätpunkterna. De är belägna på bergen Tynnyrilaki, Jupukka, Pullinki och Perävaara. Dessa berg ligger i kommunerna Haparanda, Kiruna, Pajala samt Övertorneå.
Här har vi samlat frågor och svar om byggnadsvård. Har du frågor om målning, fönsterrenovering, vedspisar eller något annat som rör byggnadsvård hittar du kanske svaret nedan. Om inte, tveka inte att ta kontakt med någon av Norrbottens museums byggnadsantikvarier.
Jag har en timmerbyggnad som målades med akrylatfärg under 1970-talet. Det mesta av akrylatfärgen har lossnat. Går det att måla med slamfärg direkt på? Eller har ni några andra tips?
Slamfärg fäster bäst på trärena, ohyvlade ytor. Det går att måla med slamfärg på ytan, men om akrylaten sitter kvar kommer den att lossna på samma sätt som tidigare. Vi rekommenderar att du tar bort så mycket som möjligt av akrylaten innan du målar med slamfärg. Låt den färg som verkligen sitter fast vara kvar. Så småningom har akrylatfärgen fasats ut och du får en helt slamfärgad yta.
Vi ska måla husets fasad i en bruten vit färg, med kromoxidgröna fönsterbågar. Vi vill inte måla med linoljefärg med tanke på den långa torktiden. Finns det andra bra alternativ, typ slamfärg?
Vit slamfärg säljs endast för brytning med andra kulörer då den snabbt kan bli ful i sin kulör. Det är därför bättre att använda linoljefärg, även om torktiden är längre. Linoljefärg är naturlig och miljövänlig, och åldras vackert och är lätt att underhålla. Linoljans små molekyler gör att den effektivt tränger in i träfibrerna och skyddar träet från röta.
Jag vill måla köksskåp med vit linoljefärg. Vad rekommenderas för färg som också får en hård yta, går att torka av och är miljövänlig?
Linoljefärg passar utmärkt på köksluckor. Blanda i 5-10 procent linoljelack i färgen vid slutstrykning så blir den hårdare. Eller så blandar du i 25 procent linoljelack och får då en lasyr. Ytan blir lätt att rengöra med en fuktig trasa. Ska skåpen även målas invändigt bör färgen svärtas ner något eftersom den kommer att gulna i de mörka skåpen. Mer info finns i frågan ”Gulnar en linoljefärg”.
Gulnar en linoljefärg?
Ingen gulning sker utomhus. Inomhus i rum med dagsljus gulnar färgen en aning, men i rum utan ljus gulnar linoljefärg starkt. En yta som gulnat i mörker får tillbaka sin ljusa färg om den utsätts för ljus.
Vi har en bagarstuga på gården från omkring sekelskiftet 1900, med pardörrar som är väldigt torra. Hur ska vi ta hand om dessa? Behöver de oljas in, skrapas, målas? Det ser ut som att de någon gång varit gulmålade.
Först skrapar ni bort lös färg. Därefter rekommenderar vi en inoljning. Stryk på rå, kallpressad linolja och låt dra i 30 minuter. Torka sedan av överflödig olja. Återupprepa proceduren om träet sög åt sig all olja. Om ni därefter väljer att måla rekommenderas en linoljefärg. Ett förslag är guldockergult, som troligtvis suttit på dörren tidigare. Andra förslag är kromoxidgrönt, engelskt rött eller kimröksgrå. Om det finns andra gamla hus i området, kan ni gärna ta inspiration av deras dörrar.
Vi funderar på att byta panel på vårt funkishus. Är det någon idé att försöka rädda den gamla panelen under plastfärgen?
Om stora delar av panelen är i gott skick under akrylatfärgen kan det vara värt att behålla den. Är bara vissa delar ruttna kan ni ersätta dem och låta resterande panel vara kvar, eftersom äldre virke oftast är av bättre kvalité än dagens. Känn på fasaden med en kniv. Om kärnan verkar hård är virket friskt. Känn efter lite extra nertill på plankorna och under fönsterpartier, där är det mer benäget att fuktrelaterade problem uppstår.
Jag ska kitta fönster i sommar och vill såklart använda naturmaterial. Det gamla kittet som delvis sitter kvar är syntetiskt. Måste jag pilla bort allt gammalt kitt, eller räcker det att komplettera med linoljekitt där det gamla har spruckit och ramlat ner?
Du bör ta bort allt syntetiskt kitt innan du lägger på det naturliga och oljerika linoljekittet. Använd ett stämjärn med liten trissa. Det går också bra att använda ett vanligt litet stämjärn. Öva gärna först på ett fönster, eftersom det är lätt att glaset spricker innan man hittat tekniken.
Jag ska renovera mina fönster. De är i bra skick förutom flagnad färg och torrt trä. Jag vet inte vilken typ av färg det är. Flagorna lossnar i stora bitar och är lätta att bryta av. Jag tänkte använda linoljekitt och linoljefärg. Kan jag måla med linoljefärg på den gamla färgen?
Den gamla färgen är troligtvis en alkydoljefärg eftersom den flagar i stora bitar. Hade flagorna varit mindre och mer fyrkantiga hade det förmodligen varit linoljefärg. För att linoljefärgen ska kunna tränga in i träet är det allra bästa att du tar bort alkydoljefärgen innan du målar fönstren med den nya färgen.
Ska man använda kokt eller rå linolja för att olja in fönstren innan de målas?
Använd rå kallpressad linolja om du oljar bågarna innan grundmålningen. Linoljan har små molekyler som tränger in fint i träet.
Vilken vit fönsterkulör ska man ha till ett falurött hus? En neutral vit, eller med brytning?
Förr var det vanligt att den vita färgen skiftade i kulör, när färgerna blandades av målaren. Vi rekommenderar en bruten vit (NCS S-0502-Y) eller en grå kulör till ditt faluröda hus. En kritvit färg upplevs lätt väldigt vit i kontrast till den röda fasaden.
Jag har en öppen spis som skulle behöva lite omvårdnad. Vilken färg ska jag använda?
Färgen som använts till öppna spisar är traditionellt kalkfärg, även kallad krita. Men vissa murstockar har också strukits med limfärg. Kalkfärg är känt för att krita, så om du inte vill riskera att få vita kläder kan du använda en matt linoljefärg.
Hur lagar man putsskador på en öppen spis?
Oftast är skador i öppna spisar inte så farliga som de kanske ser ut att vara. Mindre skador kan du laga med sandspackel. Är skadorna större knackar du bort den lösa putsen. Till sist putsar du ytan med kalkbruk.
Jag har en fundering kring icke tidsenliga detaljer. Ska jag byta ut det eldfasta ljusgula teglet från 1960-talet och ersätta det med ett mer tidsenligt?
Även nyare tidslager kan vara värda att bevara. Det beror på hur väl genomförd tillägget/förändringen är gjord utifrån funktion, proportioner, kvalité och estetik.
Min järnspis har ganska stora rostfläckar och är ganska grå i färgen. Det saknas lera ovanpå ugnsdelen och även asklådan. Har ni något tips på hur jag ska renovera den?
Borsta försiktigt bort rost på järnspisen med stålull eller en mjuk stålborste. Borsta också bort den gamla leran. Blanda sedan eldfast lera (följ instruktionerna på hinken) och lägg på leran på ungstaket. Leran måste torka några dagar innan du kan börja elda. För att järnspisen ska bli svart igen använder du spissvärta, gärna med en bas av linolja som ger ett bra skydd. Använd en trasa eller svamp när du applicerar den. Kom ihåg att linolja kan självantända trasorna! Reservdelar till din spis hittar du i välsorterade byggnadsvårdsbutiker och i butiker som säljer vedspisar.
Intill min eldstad har jag ett mosaikgolv med trasiga bitar. Går det att laga?
Har du kvar överbliven mosaik av samma typ kan du ersätta de trasiga bitarna. Annars kan du fylla igen bitarna som saknas med ett bruk. Vill du få det snyggt kan du färga in lagningen, eller måla direkt på med en kulör som går ihop med mosaiken. Den japanska konstformen Kintsugi går ut på att förstärka ett objekts värde genom sina lagningar. Kanske kan du hitta inspiration i den tekniken.
Vår husgrund är sedan tidigare lagad med husfix, inte snyggt alls. Ska man laga sprickor med murbruk?
För att laga sprickbildningen behöver du först ta reda på vad det ursprungliga bruket består av. Grundprincipen är att laga sprickor med ett bruk vars ballast och hårdhet överensstämmer med det befintliga bruket. Om underlaget sandar när du krafsar lätt på det med en skruvmejsel eller något annat hårt, är det högst troligt ett kalkbruk. Är det kalkbruk knackar du bort husfixet och borstar bort allt löst material. Laga sedan med rent kalkbruk (sand, vatten och kalk). Inget bruk som är förstärkt med cement! Vattna den rengjorda ytan med rent vatten så att bruket inte torkar för fort mot underlaget.
Jag har en övervåning på ett hus från 1800-talet som ska göras i ordning. Väggarna är timrade och har panel på utsidan. Jag tänkte förbättra inifrån genom att lindreva och sedan lerklina direkt på timret. Först lerklina i mellanrummen där jag lindrevat, och i nästa steg lerklina hela väggen. Låter det vettigt? Behöver jag nät eller liknande, eller går det att köra direkt på timret? Kan jag tapetsera eller måla direkt på lerkliningen eller behövs det någon form av skiva?
Det låter som en bra ordning att först lindreva, sedan lerklina springorna och därefter gå på de stora ytorna. Timmer har god vidhäftningsförmåga. Traditionellt brukar man flisa upp timret med yxa för att öka vidhäftningsförmågan, och sedan lerklina direkt på. Du kan använda den metoden, men det kan vara både tungt och onödigt att flisa i det torra och gamla timret. Då kan det vara klokt att montera ett förzinkat murnät (hönsnät) som istället fästs med märlor eller liknande. Vid målning eller tapetsering − se till att lerkliningen torkat ordentligt. Det går bra att måla direkt på lerkliningen, använd då limfärg, kalkfärg, linoljeförstärkt limfärg eller emulsionsfärg såsom tempera. Om du väljer att tapetsera, stryk först ytorna med tapetklister.
Vi har fått rådet att tilläggsisolera vårt hus i samband med panelbyte. Är detta verkligen klokt, kan det samla fukt i huset? Om vi väljer att tilläggsisolera, vad ska vi använda för material?
Först och främst bör ni ställa er frågan varför tilläggsisoleringen ska göras? Ofta räcker det med att se över att husets fönster och dörrar fungerar som de ska, och täta först om det finns behov. Till exempel kan en tilläggsisolering på vinden vara en ganska enkel åtgärd, som ger en god spareffekt till låga kostnader. Svenska byggnadsvårdsföreningens Energiboken lyfter olika alternativ för tilläggsisolering, och innehåller matnyttig information och goda tips.
Ska du tilläggsisolera huset är det viktigt att du använder naturlig isolering som andas, till exempel linisolering. Om tilläggsisoleringen ska göras från utsidan är det en god idé att även flytta med fönstren ut i det nya fasadlivet då det ger byggnaden ett bättre helhetsintryck.
När ska ventilationsluckorna som sitter i stengrunden öppnas?
Ventilationsluckorna kan öppnas när temperaturen i husgrunden är högre än lufttemperaturen utomhus. Det är ofta en dålig idé att öppna och vädra under tidig vår. Luften utomhus är varmare än husgrunden, som är nedkyld efter vintern. Varm luft har nämligen större förmåga att bära fukt, och när den kommer in i det kalla utrymmet kan den inte längre hålla fukten och det bildas kondens. Ett tips är att använda näsan och lukta under grunden. Det är en god indikator för att avgöra om det finns problem med fukt eller inte.
Jag har en tillbyggd kallfarstu/glasveranda av lösvirke. Resten av huset är timrat. Trappan till övervåningen går från kallfarstun och behöver isoleras. Just nu har glasverandan enkelglasfönster och enkla dubbeldörrar. Vad är viktigast - dubbelfönster och ny dörr, eller att isolera med exempelvis träfiber och invändig panel? På grund av trappans placering finns inte plats att bygga ut så mycket. Helst vill jag inte isolera från utsidan, men det kanske är vettigare?
Du bör se över helheten för att minimera köldbryggor i konstruktionen. För en lösvirkeskonstruktion fungerar träfiberisolering bra. Dreva även fönster och montera nya tätningslister. Att montera innanfönster vintertid är också att rekommendera. Vad gäller isoleringen gör de första centimetrarna den största skillnaden, 5 centimeter kan ge tillräcklig effekt.
Vi har ett fritidshus med torpargrund och timmerstomme, där vi haft problem med dåliga golv och bjälklag. Nu har vi lagt om golven i två av tre rum på nedervåningen, byggt nytt bjälklag och isolerat med skumglas. I samband med det har ventilerna i grunden satts igen, vilket påverkar inomhusluften. Bör vi sätta in nya ventiler i väggarna istället?
Ett hus behöver ventilation för att må bra. På vilket sätt har ventilationen satts igen? Hur såg ventilationen ut innan? Om ni har byggt igen ventilerna så att tilluften från grunden inte kommer in i huset, behöver ni sätta in ny ventilation. Luft in sätts nertill, och luft ut sätts upptill. Även grunden behöver luftas.
Vi har köpt ett gammalt hus och funderar över energieffektiviseringen. Enligt den förra ägaren är huset isolerat, men ändå lite kallt på vintern. Eftersom vi inte hunnit bo i huset vintertid vet vi inte hur kallt det blir. Har ni tips på hur vi ska tänka?
Det är bra att bo i huset en vinter för att fastställa var det drar kallt. Är det från fönstren, golven eller ytterdörren? Om det drar kallt från fönstren kan ni täta glipan mellan fönsterbågarna och karmen med fönstertejp. Framför ytterdörren kan ni hänga ett tjockt skynke. Kanske kan ni uppdatera det nuvarande värmesystemet eller dra ner värmen i rum som ni inte använder så ofta? Det finns även större åtgärder ni kan göra. För att få rätt tips för just ert hus kan ni kontakta en oberoende energirådgivare, exempelvis via kommunen. Kom ihåg att de värden som ert hus har ska finnas kvar efter åtgärderna.
Vi vill lägga ett nytt tak på vår norrbottensgård och funderar på pannplåt. Passar det till vårt hus? Är det bättre att köpa omålad plåt och måla själva, eller ska vi köpa färdigmålat?
Ett tak av pannplåt passar väldigt bra till en norrbottensgård, färdigmålat eller omålat. Ett färdigmålat tak kan dock flagna med tiden och bli ganska fult. En god idé kan vara att köpa fabriksgrundad pannplåt och måla taket själv. Använd då linoljefärg som har molekyler som gör att färgen tränger in i plåten. Tänk också på att montera snöskydd vid entrén, eftersom snön får bra fart på ett pannplåtstak.
Jag har ett gammalt trähus där vi ska bygga nytt badrum. Nu är det träväggar (hyvlade träplankor) och pärlspont där vi har tänkt montera en duschkabin. Det går en ventilationskanal till skorstenen, så jag tänkte sätta in en frånluftsfläkt. Vad rekommenderar ni för vägg- och golvmaterial? Jag vill helst inte sätta in plastmattor och väggar, men ändå vara säker på att fukten inte kryper in i huset.
Det finns lite olika lösningar att välja mellan. Du kan välja kakel och klinker, vilket är väldigt klassiskt. Eller finns det möjlighet att behålla pärlsponten och måla den med linoljefärg? Läs på vad som gäller kring träpanel i våtutrymmen på Boverkets hemsida.
Ett annat alternativ är lera. Lera är ett av våra äldsta byggnadsmaterial och har goda hygroskopiska egenskaper som binder och avger fukt. Man kan antingen kombinera konventionella metoder för fuktspärr eller helt lita på lerans egenskaper. Lerklining är fortfarande en okonventionell metod enligt byggnormer, men det finns många goda exempel på att metoden fungerar.
För golvet kan kakel, tegel eller ett oljat lergolv passa bra.
Jag har en jordbruksfastighet från 1800-talet med en tillhörande ekonomibyggnad. Ekonomibyggnaden består av en matbod med källare, en mellandel och det gamla stallet. Kan man söka medel för att återställa en sådan? Är den intressant att bevara? Stockvarvet längst ner är dåligt och på kortsidan har det tagits upp för en garageport.
Du kan söka bidrag hos Länsstyrelsen i Norrbotten för de mest prioriterade åtgärderna, som byte av den dåliga syllstocken (stockvarvet längst ned). Bidraget kan täcka för extra kostnader, till exempel anlita en hantverkare som har kulturhistorisk kompetens. Det är större chans att få bidrag för en byggnad som ligger inom en utpekad kulturmiljö eller synligt mot en gata. Att vårda en kulturhistoriskt intressant byggnad kan handla om att bevara den, eller att göra den mer tillgänglig och användbar. Fyller garageporten en funktion idag? Eller hade utrymmet varit mer användbart i sitt ursprungliga utförande?
När vi köpte vårt hus fick vi höra att det var K-märkt. Vad betyder det? Är det något speciellt vi behöver tänka på när vi ska påbörja en stor renovering?
När en byggnad är kulturhistoriskt värdefullt kan den skyddas med tre olika beteckningar i kommunens detaljplan:
För att veta vad som gäller för just ert hus finns svaret i detaljplanen hos kommunen. Kontakta bygglovshandläggarna i er kommun så hjälper de er att tyda den.
Om du inte hittar det du söker här, sök i tidningen Byggnadskulturs artikelsamling.
I Norrbottens museum bildarkiv finns över två miljoner bilder, från 1880-talet fram till idag. Samlingen speglar människorna och utvecklingen av samhället i Norrbotten fram till idag.
Mångfalden i bildarkivet är slående − landskap, arbetsbilder, dokumentation av föremål, arkeologiska dokumentationer, historiska händelser, med mera. Samlingarna från kända fotografer som Lea Wikström och Adolf Hjort är omfattande.
I samlingen finns de olika fotografiska teknikerna representerade, från ferrotyper till dagens digitala bilder.
Vi tar gärna emot bildsamlingar, men är restriktiva mot bilder som saknar information och där ingen kan lämna uppgifter om bilderna.
Just nu arbetar vi med en översyn av museets policy och strategi för insamling. Därför har vi ett tillfälligt insamlingsstopp, vilket innebär att vi inte samlar in eller tar emot nya gåvor.
I museets bildarkiv finns stora negativsamlingar från fotografer som varit verksamma i Norrbotten. Några av dem är Adolf Hjort, Lea Wikström, Rolf Ericson, Mia Green och Bert Persson.
Adolf Hjort föddes 1896 i Alvik. Han arbetade i unga år som sågverks- och massafabriksarbetare. En period tjänstgjorde han som extralärare i Älvsbyn. Han engagerade sig politiskt i Nederluleå kommuns fullmäktige och blev med tiden bygdens förtroendeman och skrivkarl.
Adolf Hjorts bildsamling kom till under perioden 1922-1948. Han fotograferade landskap och bebyggelse, människor i arbete och fest och skapade en fin bildsamling. Byarna Alvik och Långnäs, ett par mil söder om Luleå, stod i centrum för hans intresse. Med en Stölma 2 fotograferade han bygdens händelser, föreningsarrangemang och familjefester. Samlingen överlämnades till Norrbottens museum 1975.
Lea Wikström (1888-1980) föddes i Luleå. Efter en tid som lärling i Henny Tegströms fotoatelje i Luleå arbetade hon som fotobiträde i södra Sverige. Omkring 1917-1918 flyttade hon till Malmberget och övertog Grahns fotoateljé i Malmberget.
Lea Wikström arbetade som fotograf i över 60 år. I början av seklet var det självklart att fotolärlingarna skulle lära sig alla arbetsmoment, och därför utförde Lea också allt mörkrumsarbete själv. Den fotografiska utrustningen med alla glasplåtar och negativ överlämnades som gåva till Norrbottens museum 1978.
Under sin tid i Uppsala reste Lea Wikström ofta till Dannemora för att fotografera gruvfolk. I Malmberget arbetade hon mest med porträttfotografering men dokumenterade även föreningsverksamhet, skolor, broar och vägar för vägförvaltningen med mera. Under den här tiden genomgick samhället stora förändringar. Lea fotograferade ofta i Malmberget med omgivningar för att förnya och komplettera sin vykortssamling. Verksamheten upphörde 1972 när Lea flyttade till Täby.
Rolf Ericson föddes i Luleå 1929. Redan som ung var han både konst- och musikintresserad. Konstintresset gjorde att Rolf sökte till Isaac Grünewalds konstskola i Stockholm där han studerade i ett år. Studierna finansierades genom inhopp som vikarie i olika orkestrar. Många av spelningarna var på Vinterpalatset och Nalen.
Paris och en konstnärlig utbildning hos André Lothe lockade. Efter en tid i Paris tog fotointresset över och Rolf sökte en tvåårig fotoutbildning i Saarbrück i Tyskland. När utbildningen var klar åkte han hem till Sverige och fick ett frilanskontrakt för Åhlén & Åkerlund där han arbetade åt fleral olika tidningar, bland annat Se, Vecko-Journalen, Året runt med flera. Efter tiden hos Åhlén & Åkerlund arbetade han på Expressen i 6-7 år.
Reportagefotografen Rolf Ericson arbetade som yrkesfotograf i 44 år. Under sitt liv som yrkesfotograf tog han mer än 800 000 bilder. 2005 donerade han sin stora bildsamling till Norrbottens museum.
När Dagens Nyheter (DN) sökte en fotograf till sin riksredaktion i Norrbotten sökte Rolf Ericson tjänsten och återvände hem. Under 34 år som heltidsanställd fotograf åt DN hade han hela Nordkalotten som arbetsfält. Det blev många upplevelser, hårt slit och mycket resande.
Med sin kamera dokumenterade Rolf arbetslivet i norr, men gjorde också ett flertal reportageresor utomlands. I Norrbottens museums samling finns många bilder från den stora gruvstrejken 1969/70, bilder av kungligheter på eriksgata och bilder av Anders Andersson som levde som eremit på Sjaunjamyren. Fotouppdragen innebar många och ibland mycket strapatsrika resor på Nordkalotten. Färdsätten var inte alltid de bekvämaste; bil, tåg, ibland flyg − men också skidor, hundsläde och till fots.
Donationen, en fin samling bilder, är registrerade och sökbara via ett ämnesregister. Rolf Ericson pensionerades 1993.
Maria ”Mia” Amalia Green, född 1870, var en av pionjärerna inom fotografi i Norrbotten. Hennes yrkesbana som fotograf började i Piteå. 1894 slog hon sig ner i Haparanda och var verksam i Haparanda och Tornedalen fram till andra världskrigets slut.
Under sina drygt 50 år som fotograf dokumenterade hon både vardagliga företeelser och världshändelser. Många har stött på hennes bilder från Karungi och Haparanda under första världskriget (1914-1918), och de fångutväxlingar mellan Ryssland, Tyskland, Österrike-Ungern och Turkiet som ägde rum där. Flera bar på svåra krigsskador och utbytet av fångarna kallades ”invalidtransporter”, och finns skildrade i Mia Greens bilder.
Ett annat välkänt motiv är posthanteringen via Karungi och Haparanda under krigsåren. Berg av paket, brev och försändelser från hela världen passerade genom dessa två orter.
Mia Green gick bort 1949. Hennes verksamhet var då såld, och samlingen passerade flera ägare innan den i början av 1970-talet förvärvades av Haparanda stad.
2022 förvärvade Norrbottens museum delar av Bert Perssons bildsamling som idag ägs av hans hustru och döttrar. Samlingen är ett unikt tidsdokument från en hans verksamhet som journalist och fotograf i norra Sverige, från Sundsvall och norrut, under 66 år.
Samlingen innehåller omkring en miljon bilder och Norrbottens museum har förvärvat omkring 5000 negativ. Bilderna speglar bredden av Bert Perssons verksamhet - skildringarna han gjorde av det samiska samhället, föreningsliv, försvarsmakten, samhälle och näringsliv och hans verksamhet på Nordkalotten.
Bert Persson medverkade i bildtidningen Se, Expressen och i en rad andra tidningar med sina bilder och hans bilder kom att sätta bilden av norra Sverige för många. Bert Persson bodde i Luleå och avled i sitt hem på Malmudden 2017.
I Norrbottens museums databas Carlotta kan du söka efter information om fotografier och föremål som finns i våra samlingar.
Du kan köpa bilder ur museets bildarkiv för privat bruk, forskning och publicering.
Du köper endast rätten att använda bilden i ett bestämt sammanhang, som har överenskommits vid köpet. Det kan vara privat bruk eller publicering i exempelvis en trycksak eller utställning. Vid köp av bild förvärvar du inte upphovsrätten till bilden.
Norrbottens museum tar en administrativ avgift för beställda bilder. Kontakta oss för prisuppgifter.
Skicka alltid två exemplar av publikationen där bilden förekommer till Norrbottens museum. Vid publicering på internet ska du meddela sidans fullständiga adress.
Etnologi är en kulturvetenskap där man undersöker människors vardagsliv i dåtid och nutid. Det handlar om att förstå människan som kulturvarelse och att samla in människors erfarenheter, värderingar och förställningar för att visa samspelet mellan grupp och individ.
Inom etnologi arbetar Norrbottens museum med samtidsinsamlingar, utställningsproduktioner och pedagogisk verksamhet.
Vi använder kvalitativa metoder när vi gör insamlingar - observerar, skriver daganteckningar i fält och intervjuar människor. Ibland arbetar vi med arkivmaterial i form av föremål, fotografier och skriftliga källor.
Allt material som vi samlar in arkiveras för att människor i framtiden ska kunna använda det och förstå sin historia.
Norrbotten är ett mångkulturellt län med en lång och spännande historia. Det återspeglas i Norrbottens museums föremålssamlingar.
Museets samlingar har tillkommit under senare delen av 1800-talet och framåt. Samlingen innehåller arkeologiska fynd, föremål från historisk tid och konst.
Samlingen består av både unika och vardagliga föremål som representerar olika epoker. Genom föremålen får vi berättelser om de första människorna som bodde här i norr, fram till dagens människor. Mellan de äldsta och yngsta föremålen skiljer det nästan 11 000 år.
Idag fokuserar Norrbottens museum insamlingsarbetet främst på 1900-talet och vår egen tid.
För dig som vill se våra föremålssamlingar visar vi dem gärna, antingen om du kommer själv eller med en grupp. Är det något särskilt du vill titta på eller fördjupa dig i ska vi göra vårt bästa för att hjälpa dig.
Tveka inte att kontakta oss, så bokar vi en tid för ett besök.
Har du frågor om föremål eller vill du veta mer om något i våra samlingar? Välkommen att höra av dig.
Norrbottens museums samlingar är en kunskapsbank. Till stor del har den byggts upp genom gåvor från enskilda personer.
Vi är idag restriktiva till att ta emot nya föremål. Om vi tackar nej till en gåva kan det bero på att det redan finns flera liknande i våra samlingar. En annan anledning kan vara att det saknas viktiga uppgifter om föremålet, till exempel vem som har ägt det, varifrån det kommer och när det har använts.
Vi är såklart tacksamma för alla erbjudanden vi får. Så om du har ett föremål med anknytning till Norrbotten och en intressant historia, kan det vara intressant för våra samlingar. Om vi väljer att ta emot ditt föremål kommer vi eventuellt att kontakta dig med flera frågor om föremålet, utöver de i formuläret nedan. Ju mer vi känner till om ett föremåls bakgrund och sammanhang, desto mer intressant blir det för våra samlingar.
I Norrbottens museums databas kan du söka efter information om föremål och fotografier som finns i våra samlingar. Vi uppdaterar kontinuerligt databasen med bilder och information så att du kan ta del av samlingen digitalt.
Har du mer information om något du hittar i databasen kan du skriva det i kommentarsfältet intill respektive föremål eller fotografi.